Sång och dans har alltid varit en del av livet inom alla kulturer, inte minst i Sverige. Oavsett vilket stånd man tillhörde ansågs dansen ingå som en del av uppfostran hos både allmoge och adel. I källor från Nordiska museet framgår det faktiskt att människor som inte kunde dansa ansågs vara något märkliga och till följd av detta isolerades de från det normala sällskapslivet. Sången har alltid funnits med människorna runt om i världen sedan urminnes tider. I Sverige är det folkvisan som varit signifikativ för den svenska sångtraditionen och folkvisan har använts för att berätta om historier ur livet där visan ofta beskrivit verkliga händelser och personer. Under medeltiden var balladen vanlig och man kan i Svenska arkiv hitta 263 olika ballader som skapades under medeltiden. Balladernas texter gavs ofta ut i form av skillingtryck och spreds på det sättet bland landets innevånare.
Fäbodvisan är mycket säregen just för den svenska kulturen och sjöngs av såväl kvinnor som män. I Gnarp har man gjort fyndigheter angående just fäbodvisan och det har visat sig att den typen av sånger ofta författades och sjöngs av skogsarbetare. Sångerna beskrev skogsarbetarnas verklighet och deras hårda arbete, men innehöll även vidlyftiga historier om kvinnorna som kom till fäbodarna om vårarna och en och annan visa beskrev de oönskade graviditeterna. Fäbodvisor sjöngs av dessa kvinnor som vaktade boskapen på fäbodarna runt landet och sångerna användes även för att locka på djuren som lystrade till tonerna från fäbodstoschorna i skogar och på ängsmarker långt från de bebodda samhällena. Även psalmer är en del av den svenska kulturen och man har en stor och rik skatt av kyrkliga hymner och sånger varav många fortfarande sjungs i kyrkor runt om i landet.
Adeln, borgarna och danserna
Inom de högre stånden ansågs dansen, precis som hos allmogen, vara en viktig del av sällskapslivet. Dansen ansågs så viktig att man undervisade i dans på universiteten och hade speciella dansmästare på universitet i Lund och Uppsala. De verkligt besuttna familjerna försåg sig med egna dansmästare som kom till slott och herresäten för att undervisa familjens barn i dans. En adelsman skulle kunna konversera på olika språk, fäkta, rida, teckna, musicera och självklart även föra sig i de fina salongerna, så dans var en självklar del av uppfostran av de unga adelsmännen och även döttrarna utbildades i dans. Renässansens ideal var bildning samt en sund själ i en sund kropp och dansen var en viktig del av vad som kom att kategorisera idealmänniskan. Idealen hämtades från Frankrike och dansmästarna kom ofta därifrån, varför adelns danser ofta bestod av franska förlagor så som gavott och menuett.
Dansen hos svensk allmoge
Den svenska allmogen roade sig ofta med ringdanser och än idag lever dessa traditioner krav, vilket man till exempel kan erfara vid dansen runt midsommarstången. Folkdansen, även kallad “gammeldans”, är också säreget för den svenska allmogen och danser i form av vals, schottis, mazurka, hambo och snoa var vanligt. Ofta hämtades inspirationen utifrån Europa och inslagen spred sig sedan i Sverige och försvenskades vartefter tiden gick. Men så kom frikyrkoväckelsen under 1800-talet och då hände någonting med Svenskarnas danstradition. Plötsligt var den syndig och man förknippade dansen med supande och osedligt leverne, vilket ingen ville förknippas med. Därmed upphörde dansen inom frikyrkliga kretsar. Statskyrkan däremot, hade inte den här synen på dans, så där dansade man vidare i godan ro. Under industrialiseringen genom fick den svenska danstraditionen ytterligare en törn då människorna flyttade in till städerna och lät sig underhållas av andra nöjen.
Dansbaneeländet
I början av 1990-talet kom en motreaktion mot den tynande traditionen av dansandet i landet. Folkgillen och folkdanslag började poppa upp lite varstans landet runt. Så småningom började man bygga dansbanor och folkparker där man kunde lära sig de nya modedanserna som foxtrot och tango. Frikyrkorörelsen slet sitt hår och debatten om “dansbaneeländet” blossade upp under 1930- och 1940-talet. Man såg ett mörker över världen i form av danser som spred sig från Afrika, Sydamerika och USA och man befarade att jazz och annan osedlighet skulle ha förödande effekter för sedligheten och moralen hos det svenska folket. Danser som boston, one-step, foxtrot, tango, bugg och swing och andra pardanser befarades väcka erotiska begär och oönskade graviditeter och andra hemskheter skulle bli följden av osedlighetens ökade inflytande på befolkningen. Dansen överlevde dock alla angrepp och pardansen och dansbanden har dessutom genomgått en renässans på senare tid.